alexis cc bröstförstoring

Har nu jobbat en och en halv vecka. Hittat tillbaka till vardagen ordentligt med allt vad det innebär och brösten hänger mest med utan att störa mig. Allt blir bara bättre hela tiden. Rörelser som var obekväma första veckan på jobbet tänker jag inte på längre. Att dra bak axlarna ordentligt och stå med bra hållning känns inte heller längre oskönt. Första månaden gick jag gärna lite ihopkurad för det var skönast så.

 

Området utan känsel fortsätter krympa. Håller inte på med kuddar i sängen utan sover helt på sidan med armarna i valfri ställning även om brösten blir lite ihoppressade av armen ovanpå. Det känns helt okej.

 

En dag i början av veckan kom en kollega och kramade mig och sa grattis. Någon av dem jag berättat för hade berättat vidare. Jag blev väldigt paff men självklart glad över att bli grattad. Det visade sig att kollegan också hade silikonbröst och hon sa att det är många många fler på vår arbetsplats som har. Själv har jag ju noll koll och hänger inte med i skvallret och blev väldigt förvånad faktiskt. Men roligt, och alldra roligast att ha en vän att prata lite silikonbröst med. Hon tyckte jag gjort rätt val gällande form och textur, att släta är det bästa.

 

Ett minus från veckan var att lite oro smög sig på efter besöket hos kiropraktorn. Det var självklart helt fantastiskt att få loss låsningar i nacken och mellan skuldrorna men brösten blev ju totalt mosade när hon knäckte min rygg. Det är oundvikligt att inte börja noja lite. Men fick inte ont av det och allt känns och ser ut som vanligt. Men ändå. Jag låg på rygg och så tiltade hon mig något på sidan, jag fick lägga handen på axeln och så tryckte hon hårt på min arm som ju då låg över brösten. Kanske bäst att höra med min kirurg om han avråder från att gå dit på ett tag eller om det är lugnt när det bara är två snabba tryck med fördelad kraft.

 

För att kryta ihop säcken började jag att skriva att brösten hänger med utan att störa mig. De är så perfekta. Jag blir så förtjust när jag klär på mig och drar tröjor över dem och får titta på dem en stund. Sen bara är de där utan att vara för stora eller i vägen.